Kramar
Det här med kramar, det är något jag funderat på vid flera tillfällen. Det är mysigt med kramar, det är vänskapligt och kärleksfullt, tröstande och stärkande. Det finns mycket i en kram. Det som slagit mig är vilka man kramar när man träffas, som ett sätt att säga Hej, vad kul att ses. Och varför några faller bort. Jag finner inget mönster när jag rannsakar mitt eget kramande. Min bästa kompis och jag kramas inte, några relativt nära vänner och jag kramas alltid, någon som jag träffat någon enstaka gång och känner genom andra kramas, svärföräldrarna kramas, men inte mina egna föräldrar. Ett par gamla kollegor kramas. Far-och morföräldrar kramas. Några nya bekantskaper kramas o andra inte.
Jag kramas GÄRNA och har några som jag gärna skulle vilja krama men ändå inte kramar. Vad beror detta på? Är det motparten som inte inbjuder till kram, eller är det jag som inte inbjuder till kramar? Känns vi inte tillräckligt tighta för att kramas? Men min bästis och jag är ju rätt nära... :) Egentligen borde jag ju bara sträcka mig fram för en kram, för vem vill inte ha en kram? Men jag vill ju inte inkräkta på någons "space".
Hur tänker ni? Har ni några ni vill krama, men inte kramar och isf varför?
Hmm, det där har jag nog aldrig tänkt på... Kanske kramas inte du och jag eftersom vi någonstans vet var vi har varandra ändå. Sen kramas vi ju när den ene av oss verkligen behöver en kram, som någon slags styrka. Även om vi inte kramas så vet jag ju att jag kan ringa eller komma till dig när som helst jag behöver.
Haha! Åhh! Jag är en typisk "icke-kramare"! Inte det att jag har något emot kramar, tvärtom... men på något sätt känns det aldrig "rätt" för mig... Det sker aldrig tillräckligt spontant, jag tänker efter för mycket och blir då utan kram! Hahahaha...
