Alone
Det är lördagkväll, Nils sover, Morgan sover och Mattias jobbar. Jag halvligger i soffan och slötittar på tv samtidigt som jag konstaterar att det har varit en skön dag.
Jag har hunnit träna och det kändes så sjukt bra, både där och efteråt. Vi har fikat hos grannarna för första gången, men absolut inte sista. Deras goa ungar är 3 resp. 1 år gamla. Vi bestämde att Nils och V måste bli vänner så de kan springa emellan oss bäst de vill. Längtar nästan efter att se V komma och knacka på altandörren i framtiden.
Nu har vi börjat byta ut ett mål med ersättning mot grönsakspuréer. Vi lyxar till det och ger tre olika smaker till lunch. Nils älskar det verkligen så jag tror det är dags att börja göra egna nu. Har inte velat göra det förrän han kommit igång med att äta ordentligt. Funderar även på att börja introducera gröt här i dagarna. Jag drar mig för att ge välling, har hört att det kan vara besvärligt att vänja bort.
Jag sitter även och sörjer lite, jag tror nämligen amningen är nere för räkning. Det sinar. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas inse att det snart är över. Något som jag först kämpade med för att få igång, något som jag varit på väg att sluta med hundra gånger om, har sen nån månad tillbaka varit så mysigt. Det är en närhet och kontakt som inte går att beskriva. Jag kommer med all säkerhet sakna det lite.
Sen fick jag en oroskänsla i kroppen ikväll när jag nattade Nils. Det kändes som han knölade i sängen, lite som att han ville över på magen. Det gör mig orolig. Hur gör man, hjälp mig. Nu har han ett gosigt täcke som är lite fluffigt, som han ligger PÅ, sen har han en kudde. Vänder han sig känns det som att det är för fluffigt, som att han inte kommer få luft. Ska jag plocka bort täcket och kudden?
