Parenthood (läses på egen risk)
Efter en månad som mamma kan jag konstatera att jag inte var förberedd på vad livet som mamma till en nyfödd skulle komma att innebära. Det har varit tuffare än jag trodde, långt ifrån så rosaskimrande som många mammor fått det att verka. Igår när min lille gosse hade varit vaken från 15.00-00.30 (med undantag för ett par mikropauser) så kände jag mig otroligt trött och bad till högre makter att han skulle somna NU. Förra veckan när vi några nätter i rad var vakna mellan 02.30-06.00 så grät jag av utmattning. När jag sedan vaknade var jag på så dåligt humör att jag inte orkade ta morgonrutinerna med min son, utan jag kastade mig i duschen för att få en paus och tid för återhämtning. Trots detta är det extremt få dagar jag känt bristen av sammanhängande sömn, det är nog inte det som gör mig trött. Det är att jag aldrig får vara ifred. Att göra mina egna mackor är en lyx, att äta en middag utan gossen hängandes vid bröstet är lyx, att skura toaletten är lyx, att städa upp i köket är lyx, att hinna med ett blogginlägg är lyx. Det är så mycket som jag ser som lyx nuförtiden som jag gärna undvek förut. Men jag måste tillägga att Mattias har varit helt underbar som har städat köket, gjort mina mackor, lagat all mat (och skurit upp den på tallriken så jag kunnat äta med en hand, så att vi kunnat äta samtidigt), städat huset, gått alla promenader med hunden, veckohandlat osv. under den här månaden som han har varit hemma.
I natt ska han jobba för första gången sedan Nils föddes. Jag har insett att det är väldigt många timmar som jag ska ta hand om Nils alldeles själv, ca. 20 timmar varje nattpass han jobbar. Men jag hoppas att det för med sig bättre "rutiner" för mig och Nils, att vi hittar någon form av samspel. Jag är däremot rädd att bristen på sömn kommer bli mer uppenbar. Men det återstår att se :) Däremot vill jag inte att han ska jobba dagtid, för det skulle nog vara ännu värre, då det är 12-timmars pass som gäller på hans jobb. Det positiva i kråksången är att han aldrig jobbar 5 dagar i rad.
Jag kan sammanfatta det hela som otroligt omtumlande! Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle vara och kännas som det gör. För ett kontrollfreak som jag, har det varit en tuff månad. Jag har fått jobba massor med mig själv. Att acceptera att inte få ett smack gjort på en dag, är/har varit jobbigt. Att acceptera att någon annan liten minimänniska är så absolut beroende av mig och bara mig, är överväldigande på både gott och ont.
Jag tänker inte avsluta med hur stor kärleken är och allt det där... Däremot ser jag fram emot att lära känna Nils och se honom växa och bli den mest fantastiska Nils, som bara han kan vara.
Förstår precis hur du känner! Tror inte nån kan förbereda sig på hur det ska bli. Det är ju nytt för alla när det är dags och alla barn är ju olika. Men du kämpar på :-) Och jag tror det är hälsosamt att prata om det som känns tungt och jobbigt! Och första tiden utan sin andra hälft hemma är ju skitjobbig! Men du får "utnyttja" vännerna omkring dig och mormor/farmor som kan rycka in så du får sova en stund, duscha eller rent av bre dina egna mackor :-) Hoppas vi kan ses snart! Saknar dig!
Riktigt bra skrivet. Jag känner igen det du skriver. Och det är tungt, riktigt tungt. Men det blir bättre. Nils kommer få mer rutiner och du kommer få alltfler andningspauser. Har du bärsele/bärsjal? Det kan annars va till stor hjälp. Då har du två händer fria men ändå knytet nära dig som älskar sin mamma så in i norden!! Varm kram
Jag tycker det var väldigt fint skrivet av dig. Och ärligt! Så synd att jag inte kunde komma igår, då hade du kunnat få några timmar med händerna fria. Dumma förkylning. Men jag hjälper dig gärna om jag kan, det hoppas jag att du vet. Det börjar kännas något bättre nu med förkylningen, fortfarande lite täppt i näsan. Kanske kan ses något i helgen om du har tid och ork och jag piggar på mig ytterligare? Annars kanske Bonde på onsdag :-) Kram på dig.
Vet du? De som säger att allt är rosafluffigt och att de genast blev mamma och blablablabla ulligtgulligtälskarmittbarntillmånenochtillbakapåengångblabla..... De ljuger! Tror jag iallafall. Första tiden är verkligen ingen lätt match! Jag gick bara och väntade på att Maja skulle bli lite större till, lite större till. Jag var så grymt arg på de av mina vänner som fått barn som inte hade berättat "sanningen" för mig!
Och visst blir det så, att vardagsplocket blir en befrielse. Och så är det ju så jäkla skönt att få lägga över bebisen till nån annan så man får händerna fria! Och sömnbristen kan man bli knäpp, knäpp, knäpp av!
Men vet du? En dag så vänder det. En dag helt plötsligt så känner du det där himlastormande och du känner dig som värsta supermamman (du är det redan nu, men det tar ett tag innan man själv kommer på det!)och allt är harmoni och rosafluffigt. Jag lovar!
Och till dess, stor KRAM!
