Utvilad
Nils hörde min bön om att få sova i natt. Han gav mig 4+2,5+2,5 timmars sammanhängande sömn. Jag kan inte klaga på det, jag känner mig utvilad.
Jag och älskling gjorde igår en deal att han skulle gå ut och gå med Nils nu så jag fick sova vidare. Men nu blir det en stund av den förbjudna ensamma tiden i stället. Varför får man inte erkänna och/eller säga att man är i behov av att vara själv en stund? Jag har varit själv i 27 år, det vore väl konstigt om behovet upphörde bara för att Nils kom till världen.
Nu är bara frågan vad jag ska göra. Duscha och raka benen står högt på listan. Äta frukost i lugn och ro. Jag ska försöka att INTE plocka här hemma :)
Nu göra i ordning bebisen för promenad i solen! Återkommer med vad jag gjorde min ensamma timme :)
