En resa med slutdestination: Den roliga familjen

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka "Undrar när de kommer och hämtar Nils? Hur länge kommer vi få behålla honom?" Lite som om han vore till låns. Jag måste poängtera att det inte är några önskedrömmar, snarare mardrömmar. Det känns så ovant/märkligt/konstigt/otroligt att han är här för att stanna. Det är svårt att förstå att han verkligen är våran och att han så kommer vara resten av mitt liv.

Jag kan ofta fantisera om hur jag vill att hans liv ska se ut, hur jag "planerar" för hans framtid, för att han ska få de allra bästa förutsättningarna för att leva ett gott och lyckligt liv. Jag ser fram emot allt vi har framför oss, att upptäcka världen med honom. Jag vet att jag kommer överösa honom med kärlek, kan redan nu höra han säga: Morsan, sluta. Du är sjukt/fett pinsam! När jag vill pussa och krama på honom och säga att jag älskar honom inför hans kompisgäng, innan de drar iväg på sina mopeder :)

Men just nu vill jag stanna tiden, jag tycker han är helt underbar i det här stadiet och har ingen brådska till framtiden.