En resa med slutdestination: Den roliga familjen

Jag läser om Gunnar Glans för mina 6-åringar. I korta drag handlar den om en storstadskarl som ska ta hand om en bondgård åt sin släkting. Grisen Malin får 7 kultingar, Gunnar vaktar kultingarna och sover till och med hos dem. En dag när han kommer in i stian så räknar han och får det bara till 6 st. Han blir förfärad och hittar sen en alldeles livlös kulting, lillkultingen. Han försöker skaka liv iden men lyckas inte, när han inser att den är död blir han arg på suggan Malin som råkat klämma sin kulting.

När jag sitter och läser detta så blir jag lite känslosam, jag känner hur tårarna bränner i ögonen. Samtidigt som jag känner att det är så himla sorgligt så kan jag inte låta bli att småskratta åt mig själv, inombords. Det är ju helt fantastiskt vad hormonerna kan göra med mig :D

Likadant var det igår när jag och kollegorna åker hem från jobbet och vi kommer in på att det legat en död grävling vid en refug i ett par dagar. Och den ena kollegan berättar att grävlingen ville korsa vägen (som den alltid brukar göra), men den här gången hade de satt upp refuger så den hade ingenstans att ta vägen. Då fick jag stålsätta mig ordentligt, annars hade jag brustit i gråt :)

Eller som när vi var hos veterinären igår och börjar prata om att Morgan behöver göra en munsanering. Det betyder att de söver ner honom, skrapar tandsten och drar ut lösa tänder. Och jag frågar hur han ska klara sig utan sina små bissingar. Veterinären svarar att hundar klarar sig väldigt bra utan tänder och att hon som mest dragit ut 15(!) tänder på en hund. Då hade jag återigen kunnat börja storgrina, lilla bubben utan tänder (kommer inte hända, han hade nog bara ett par lösa) lilla bubben ska sövas osv.

Jag tror ni förstår var jag försöker komma... :) Jag har extremt nära till gråt, kort och gott, både av lycka och sorg som tur är.