En resa med slutdestination: Den roliga familjen

Nu har jag varit mamma i 13 dagar, dagar som sprungit förbi i en rasande fart. Dagvill är bara förnamnet, är det onsdag eller måndag? Det spelar egentligen inte så stor roll, då alla dagar ser ungefär likadana ut. Vi sover, äter, vilar, får besök, äter och sover. Det är sköna dagar och jag njuter av att ha Mattias hemma, en hel månad är han hemma med oss. Det känns så skönt, jag hade inte klarat av att vara själv redan efter 10 dagar, det är en sak som är säker. Jag känner mig fortfarande inte "varm i kläderna", jag är fortfarande hormonig och har ett enormt behov av tryggheten han ger.

Att få sova 3 timmar i sträck, sen amma, sova 2 timmar till för ytterligare amning och sen sova någon timme till, har än så länge fungerat finfint. Jag känner mig inte som ett lik (alla dagar), utan kan känna mig utvilad när det är morgon. Jag försöker njuta av den känslan, för det tar säkert ut sin rätt så småningom. Jag försöker lyda rådet att vila en stund på dagen, samtidigt som Nils. Enda "problemet" är väl egentligen att vi har besök dagligen och att Nils kan ha vakna dagar, då han inte vill sova någon längre stund.

Idag gjorde jag min första utflykt med Nils, hem till en kollega för middag. Bilresan dit (5 min) gick jättebra och timmarna där flöt på smärtfritt. När vi skulle bege oss hem så gick det inte fullt så bra, då var Nils otröstlig. Fick stanna på vägen för att försöka trösta, vilket var helt omöjligt. Stod i valet och kvalet mellan att amma i bilen, eller trotsa gråten och åka hem (2,5 min.). Valde att åka hem, men ack, ack, ack, vad det skär i hjärtat när han skriker/gråter så hysteriskt. Tankar som: Hur mycket orkar en bebis skrika? Kommer han svimma för att han gråter sådant? Vad är det värsta som kan hända om jag inte tröstar honom på stört? Gah, jag vet inte vad jag ska göra! Väl hemma och uppkrupen i pappas famn så lugnade han sig.

Jag är inte helt avskräckt att ge mig ut på tu man hand med Nils, men jag känner att jag måste passa på att träna lite medan Mattias fortfarande finns hemma. Så jag kan få stöttning/pepp och avlastning när jag behöver.

Nu får vi se när och var nästa utflykt blir! Just nu ser jag fram emot en heldag på hemmaplan, utan besök :) Det har inte gått en enda dag utan att vi har haft ett eller flera besök. Men det är mysigt att folk vill komma och titta och hälsa Nils välkommen till världen.

Nu säger vi Natti natti!