En resa med slutdestination: Den roliga familjen

Idag har jag gått en längre promenad, ca 30 min (gick samma runda igår). Det är långt för mig, då jag har ont av foglossningen och det trycker på neråt och är allmänt oskönt att promenera. Det brukar straffa sig mot kvällen och ibland även dagen efter. Det är väl därför de säger att vila är A och O när man har foglossning...

Jag märker att jag allt oftare tänker på förlossningen, letar tecken på om något är på G och spekulerar i vilken dag det kan tänkas sätta igång.

Om jag skulle summera min graviditet hittills, med bara 1,5 vecka kvar till BF, så skulle jag nog allt som allt säga att det varit helt okej. De första 7 veckorna var nemas problemas, de nästkommande 6 veckorna var rent av vedervärdiga med illamående och kräkningar dagarna i ända. De följande 6 veckorna var helt okej i och med att illamåendet nästintill försvann. Blev illamående om kvällarna, trött som bara tusan, hade halsbränna och otroligt vidrig smak i munnen hela dagarna. Från vecka 20 och framåt har jag haft det lätt, bortsett från foglossningen i blygdbenet. Jag har kännt mig pigg, orkat med aktiviteter, haft lust med aktiviteter och inte alls känt mig särskilt klumpig. De sista 2 veckorna har jag börjat känna mig klumpig, tröttare och svullnare i kroppen. Jag tror vätskan börjar komma krypandes in i min kropp :)

Däremot har jag kommit på att jag inte tillhör den skaran som svävar på små rosa moln och tycker att det är det bästa som finns att vara gravid. Jag myser inte vid varje spark och rörelse i magen, tycker mest det känns konstigt :) Som min mamma sa: Skulle storken kunna komma med en bebis, så skulle du välja det sättet. Och jag kan till viss del hålla med. MEN jag är otroligt tacksam som kunnat bli gravid och kommer kanske vilja/få uppleva det igen.

En sak är säker och det är att jag längtar efter att få möta barnet jag burit i magen i närmare ett år. Bebisen, din mamma, pappa och "storebror" väntar på dig!

Så här kuddar jag upp det när jag ska sova. 2 kuddar till huvudet och 2 kuddar till magen, en på varje sida. Så jag slipper krångla med att byta sida med kudden också. Nu räcker det med att "bara" vända mig själv, som är ett projekt i sig.

 

Idag har vi varit hos barnmorskan, förhoppningsvis var det sista gången. När vi skulle lyssna på hjärtljudet så hördes det inte något bra, det syntes på apparaten men hördes inte. Då fick vi lyssna med hjälp av ctg-apparaten, det var jättespännande. Vi satt där och lyssnade på hjärtat som pickade på i olika fart, det blev ett jäkla liv när bebisen ändrade läge :) Sen fick vi även se att jag hade små värkar när jag satt där, inget som jag kände, men det syntes på kurvan. Det var roligt tycker jag, så nu hoppas jag ännu mer att det sätter igång i förtid :)

 

Eftermiddagen spenderade jag med att bebisbaka dumlekakor, jag slog till och gjorde dubbelsats. Tänker att det är lika bra, det lär väl komma en del på fika och några lär väl komma fler än en gång :) Ska ta och smaka en kaka om en liten stund.

En dagsfärsk bild på magen, 38 fulla veckor.

 

Nu kan jag nästan påbörja nedräkningen, endast 15 (i värsta fall 29) dagar kvar till beräknad födsel. Stundtals kan det kännas som om veckan kryper fram och stundtals känns det som att det verkligen rusar på i 110. En sak är säker och det är att vi är förberedda till 100%, allt vi kan tänkas behöva den första tiden finns hemma och är förberett.

 

Jag har ju egentligen ett flertal potentiella datum för BF:

• 22/8, enligt UL

• 15/8 enligt en äldre rutinerad BM så skulle mensen stämma bättre (utifrån magmåttet i v.25)

• 18/8 efter mina egna beräkningar baserat på min menscykel

 

Jag har inte någon som helst känsla för om det kommer bli en liten pojke eller flicka som kommer titta ut. Det känns spännande, men jag skulle gärna veta redan nu vad det är för någon som gömmer sig därinne. Ni som är här inne och läser då och då, kan ni inte bidra med datum till min lista, när tror/hoppas ni att bebisen gör entré?

Jag har ju inte visat en enda bild på min växande mage. Om sanningen ska fram så är den inte så värst väl dokumenterad överhuvudtaget...

 

Magen i profil, v.36

Magen uppifrån, v.36

 

Kan ju skriva en liten lägesrapport om hur jag tycker graviditeten går. Jag kämpar på med alla vanliga och ovanliga sysslor. Känner mig egentligen inte så värst begränsad, förutom att foglossningen kan göra ordentligt ont vid olika tillfällen. Tror det har blivit lite värre sen bebisen fixerade sig. Känner mig som en anka när jag är ute och går, vaggar fram i extremt långsamt tempo.

 

Nehe, nu ska jag titta på Livet på BB och bli lagom avskräckt :)

Ris i HELA köket

Det är (bland mycket annat) sånt här som får mig att börja gråta. När man gör sig till och ska hälla upp ris i en "finare" burk för att sen börja förbereda maten och jag välter omkull den förb*nnade "finburken".

Dagens sköna: Kom hem med massa nödvändigheter till barnrummet = massor med grejer avbockade från den lååånga listan.

Dagens osköna: När bebis ska knöla in sig och sparka innanför revbenen + foglossning och ischias.

"Hej Tjockis"T
"Tjena tjockis, hur är läget?"
"Vad tjock du börjar bli nu"
"Nu börjar du bli ordentligt tjock. Tjockis får man bara säga till gravida, det får man aldrig säga till någon annan (pratar till sin 6-åriga dotter)"
"När är det dags? OJ, jaha! Jag tror det är tvillingar"

Ovanstående är ett liiiitet utdrag av vad jag som gravid får höra inte dagligen, men flera gånger i veckan. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tog åt mig. Eftersom jag aldrig varit smal, så är ordet tjockis väldigt laddat för mig. Jag tycker inte att man har "rätt" att häva ur sig sånt till en gravid. Då vill man INTE höra sånt, det man behöver höra är att magen är fin, att man ser pigg ut, att man har fina kläder, är fin i håret osv. Att höra att man är en tjockis går fetbort! Jag blir ledsen och arg. Varenda dag känner jag mig tjock, varenda dag står jag framför spegeln och mår dåligt över att jag är tjock och inte känner mig bekväm med min kropp. Att sen få det "bekräftat" av folk, gör inte det hela bättre.

Det värsta var nog igår när jag kommer till jobbet i en ny klänning, kände mig fin ich fräsch. Det första jag får höra är:

K: Oj, nu tror jag bestämt magen har växt rejält.
Jag: Nja, tror inte den växt så mycket över en helg...
B: Ja, bredrandigt gör ju att man ser större ut, tyvärr.

Resten av dagen gick jag runt och kände mig tjock! Enda till eftermiddagen då en av kollegorna säger: Vad fin du är idag, vad mycket fina gravidkläder det finns nu. Annat var det när jag väntade barn.


Kalla mig INTE tjockis, tack!

Jag har vid ett fåtal gånger känt mysbebisen stryka sig mot insidan av magen. Det känns som en smekning mot min arm eller hand (vad jag nu har emot). Det är en upplevelse som är svår att beskriva, men den känslan det skapar är underbar. Det ger någon konstig form av försmak av vad som komma skall, när mysbebisen kommit ut och ligger i min famn. Det är en smekning som nästan får mig till tårar.

I love it!

Del 2

Idag var det återigen dags att träffa föräldragruppen. Det var riktigt trevligt, paren är så mysiga och det känns som vi är ganska lika. Idag fick vi titta på en förlossningsfilm, sen fick vi provligga sackosäckar och killarna fick prova på hur de kan massera. Sen fick vi tjejer prova på att krystandas, det tog ett par försök innan man hittade rätt sätt att andas ut och trycka på, på. Sen bokade vi in datum för återträff, när alla har fått sina bebisar.

En av tjejerna hade med sig jättegott fika, nästa gång är det vår tur och jag har redan börjat fundera på vad vi ska bjuda på för något :)

Del 1

Idag var vi för allra första gången på föräldraträff som det kallas. Vi var tre par som närvarade, ett par var sjukt och de andra två dök inte upp. Mitt intryck av de som var där var positivt, de verkar trevliga och mysiga. Vi ska turas om att ta med oss fika, det är ju alltid trevligt :) Det är nog blivande mammor som jag kanske skulle kunna tänka mig att hålla kontakten med, kanske kommer vi i samma mammagrupp. Jag tror vi är indelade i föräldragrupper utifrån vilken vårdcentral vi valt till vårt barn.

Hur som helst, i dag pratade barnmorskan om förlossningen, tecken på att det är dags, olika smärtstillande, vad pappan kan hjälpa till med osv. Det var kanske inte jättemycket ny information, men efteråt kändes det som att det skulle bli spännande med förlossningen.

Nästa vecka ska vi titta på förlossningsfilm, prova på att andas och prova olika positioner man kan använda sig av under värkarbetet. Det blir nog bra, trevligt att träffa andra i samma situation.

Idag har vi varit hos barnmorskan, det var väldigt länge sen. Det är ju inte så tätt mellan träffarna så där i början och det kan man ju diskutera... Till på köpet får vi från och med nästa gång en annan barnmorska, då vår nuvarande ska vara mamma ledig och sen börja jobba på förlossningen. Hur som helst så var det dags att mäta magen och lyssna på hjärtljudet. Jag måste säga att jag blev lite tagen av hjärtljuden, det kändes så märkligt på något sätt att höra någon annans hjärta slå så starkt och fort (145 slag/minut).

När det var dags att mäta magen så blev det många frågetecken. Jag låg långt över kurvan, som om jag vore i v.30 fast jag bara är i v.25. Barnmorskan fick huvudbry och dubbelkollade och kallade in en av de gamla rävarna för att mäta. Den gamla räven fick ner det 2 cm, vilket tydligen är preciiiis på översta kurvan. Hon sade dock att hon trodde jag låg längre fram än ultraljudet visade. Hon trodde sista mensen stämde bättre. Och det får gärna vara så, jag hoppar gärna framåt i tiden :)

Väl där passade vi på att anmäla oss till profylaxkurs, det fanns en enda plats kvar, så jag tror det var ödet. Det blir spännande att gå och lära sig andas inför förlossningen.

I övrigt har jag börjat få foglossning och det är ju inte vidare värst bekvämt måste jag erkänna. Men jag får vara glad när den bara håller sig till ett och samma ställe och inte breder ut sig över hela bäckenet. Jag tycker jag klarat mig länge från det, men barnmorskan tyckte att det var tidigt.

Jag har passerat halva tiden som gravid, närmare bestämt har jag klarat av 56%. Det känns för himla fint om jag får säga det själv och just nu känns det lekande lätt. Jag har förstått att jag befinner mig i den enklaste perioden, den period då allt känns mysigt, bra och behagligt. Magen börjar ta form, äntligen. Ser fram emot att se/känna den växa lite till, kommer med all säkerhet till en punkt då jag kommer skrika STOPP(!) nu räcker det.

Bebisen i v. 22, det ser ju verkligen ut som ett fullt utvecklat barn nu. Den är drygt 20 cm. från huvud till stjärt och väger närmare 500 gram :)

Vi har nu hunnit så långt som till v.21, vi har passerat halva tiden och kan börja räkna ner. Det känns underbart och bra mår jag också, ingen foglossning och illamåendet försvann i v.13. En liten kula har jag fått, kära sambon har gett mig ett nytt smeknamn: Kulan. Vet inte om det är så värst uppskattat... :)

Berättade för kollegorna förra veckan, några hade anat andra blev glatt överraskade. Känns skönt att det inte varit uppenbart. Men vad svårt det har varit att finna det "rätta" tillfället att berätta och hur berättar man? Så här såg det ut förra måndagen i bilen på vägen till jobbet. Kollergorna hämtar upp mig, jag hoppar in i bilen. Följande dialog utspelar sig:

Chauffören: God morgon!
Jag: Morrn morrn.
Chauffören: Hur är läget? Haft en bra skidresa? Nåt du vill berätta om?
Jag: Jo, det är bra. Vi hade det kanon och sen är jag gravid också :D

Där kickade vi igång veckan, kan man säga. Alla gratulerade och verkade genuint glada för min skull, vilket känns skönt. Nu är bara frågan hur man gör med eleverna, ska jag berätta och gå ut med det till föräldrarna? Känns som snacket på byn kommer rulla igång annars, kunde ju bespara dem deras spekulationer.